Haggaj

Med tanke på den diskussion om Magnus Huss som uppstod i inlägget "Frikyrkans ledare kan inte visa vägen" återger jag här slutet på Lewi Pethrus artikel i det första provnumret av Den kristne 1944:


Lewi Pethrus skrev om Vildhussen
i provnumret av Den kristne.

(...)
Församlingen är en flodbädd, där Gud vill låta sina strömmar välla fram. Guds ord säger: "En ström går fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad". Den som vill ha del i den gudomliga frälsningsströmmen, måste giva rum för densamma. Men om vi göra det, skola vi få erfara, att seger och framgång skola kröna våra strävanden.

I den mäktiga Indalsälven inträffade för snart 150 år sedan en händelse, som kan illustrera, vad jag här önskar säga. Man hade i långa tider planerat en flottled genom en grusås för att kringgå Storforsen, ett vattenfall lika högt som Tännforsen, där mycket av det timmer, som flottades på älven, slogs sönder. Då tillräckligt försiktighetsmått vid arbetets utförande icke vidtagits, bröt natten mellan 6 - 7 juni 1796 den mäktiga älven väg genom åsen, där man börjat gräva.

Ragundasjön och därmed också Storforsen torrlades på fyra timmar efter att älven
brutit igenom i sin gamla fåra.

På fyra timmar torrlades den ovanförliggande Ragundasjön, vars yta mätte 3.200 tunnland, och den mäktiga Storforsen tystnade för alltid och utgör intill denna dag s.k. "Döda fallet".

Det intressanta i denna historia är, att då geologerna började undersöka, hur det kunde förhålla sig, att floden så hastigt bröt fram genom den påbörjade flottleden, kommo de underfund med, att denna sammanföll med Indalsälvens gamla flodfåra sedan före istiden. Man har sagt, att Indalsälven kände sin gamla fåra, och när den fick tillfälle, bröt den igenom till denna.

Urkristendomen flöt fram i sin mäktiga strömfåra, församlingen. Den var oansenlig, ringaktad och ofta förgäten. Evagelii livsström förde dock med sig lycka och välsignelse till enskilda och till det mänskliga samhället, var den gick fram.

Men det kom en istid i församlingens historia. Det stora avfallet bröt in, och församlingens flodbädd slammades igen. Gudslivet kunde dock inte dö ut. Människans eviga längtan efter Gud har alltid funnit uttryck i andligt liv och andlig verksamhet. Men den gudomliga strömmen har ofta gått fram på andra vägar än genom den genuient kristna församlingen. Det märkvärdiga, eller - rättare sagt - det naturliga är, att ju grundligare denna ström är, desto mer brusar och skummar densamme.

Vad vår tid behöver är, att frälsningens livsströmmar komma in  i sin gamla flodbädd, att den bibliska församlingen kommer till sin rätt. I den mån detta sker kan Gud uppenbara sin kraft till välsignelse för sitt folk till frälsning för världen.

Lewi Pethrus i Den kristne mars 1944

Jag har skickat mail till Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfia i Stockholm. Först skickade jag ett mail den 10 september. Det fick jag inget svar på. Sedan skickade jag ett nytt mail den 23 oktober. Det fick jag ett svar på. Nedan följer det mail jag skickade till Niklas Piensoho den andra gången. Nästa bloggpost kommer att handla om vad Niklas svarar samt ge en inblick i hur det går till i en av Filadelfiaförsamlingens förortsförsamlingar.

Niklas,

Jag gör ett nytt försök att fråga Dig angående södra Stockholm (skickade ett mail för en dryg månad sedan). Eller kanske skall jag säga att jag utmanar Dig? På en Gudstjänst den 23 september beskriver Du ett område söder om Stockholm som bebos av ca 300.000 innevånare, men har skralt med församlingar. Detta område borde vara extra intressant att etablera nya församligar på. Men, hur kommer det sig då att satsningarna på det området ser ut att avta? Tyresö har sagt upp sina pastorer. Haninge har inte mycket verksamhet. Gula Villan har skickat ut ett brev som i princip tyder på nedläggning (bifogas). Anledningen att dessa verksamheter inte går bra är inte svår att räkna ut. Det är helt enkelt tråkigt och nedbrytande att gå på dessa möten.

Jag tror att en ny modern, anpassad verksamhet snabbt kan nå en stor skara i detta område. Tänk lite Rick Warren, lite Hillsong och se till att det finns några bra ledare som kan vara herdar för folket. Sälj befintliga lokaler och hyr en aula att ha celebration i en eller två gånger i veckan! Övriga aktiviteter går att ha i hemmen.

En frälsningssoldat skriver på sin blogg http://blog.krigu.se/2007/10/12/har-nan-sett-kartan/

"Kanske är idén med jättestora samlingar där en person ("pastor") håller föredrag en likstel 1800-talsidé som borde utrotas. Kanske är det så att vi i Sveriges större städer måste bygga nätverksförsamlingar där cellgrupper inte bara är en extra aktivitet på onsdagarna, utan själva grunden för allt vi gör som församling. Och utifrån dessa små sammanhang bygga de större, inte tvärt om."

Det finns säkert många idéer mer exakt hur saker och ting borde fungera. Jag kan i detta mail i alla fall säga att den verksamhet som bedrivs av Filadelfiaförsamlingen i Stockholms förortskyrkor inte kommer att ha någon framtid i sin nuvarande form. Vare sig som byggnader eller som idéer. Jag kan också instämma i att området sydost om Stockholm har potential till att bli något riktigt stort, bara det blir rätt ledare som tar tag i frågan. Kanske är det en sådan här ny form av verksamhet som kan skapa en äkta ekumenik - eftersom spelplanen ändras och frälsningssoldater blandas med missionare och pingstvänner - istället för den organisatoriska ekumeniken mellan biskopar och samfundsledare.

Själv brinner jag för idéen att någonting skall göras i detta område. Jag har varit i kontakt med några andra pastorer i frågan. Intresse finns, men det kan vara lite kännsligt att kliva in på annans terretorium. I det här fallet anser de nog att området ligger under Din förvaltning. Därför vänder jag mig med min utmaning just nu till Dig, Niklas.

Vänligen och broderligen

Nedan bifogat brev i det mail som skickades till Piensoho:

För några år sedan skissade jag på en artikel om ordning och oordning med syfte på pingströrelsen. Jag hittade anteckningar från detta försök häromdagen på min dator och tänkte att de kunde passa som inledning på detta resonemang. Jag vill sedan utifrån det lilla perspektivet använda samma resonemang universellt.

"Enligt Termodynamikens tredje huvudsats kan inte entropin (graden av oordning) minskas i ett slutet system. Sandhögen t.ex. demonstrerar vad som händer när något lämnas till slumpen. Enligt principen för diffusion vandrar sandkornen slumpmässigt bort från sandhögen. För att den relativt ordnade sandhögen ska uppstå, måste en yttre energi verka på sandhögen - t.ex. krafttag av någon person utrustad med en spade

Pingströrelsen visar mer och mer upp tecken på den entropi som uppstår i ett slutet system. Oordningen breder ut sig utan att någon har det minsta grepp om situationen. Förra året var en pingstförsamling inblandad i mord och mordförsök. I år kapsejsar hela ledarskapet i Stockholm Karisma Center, där en konkurs inte heller ligger långt borta.

Problemet med ett slutet system är att ingen ny energi tillförs i systemet. Ingen energi lämnar heller systemet, men entropin ökar. Detta påverkar naturligtvis inte bara mediala händelser som beskrivits ovan. Det påverkar allt från äktenskap till skönsång."

Med dessa anteckningar som grund drar jag den slutsatsen att behovet av ny energi, men kanske hellre beskrivet som behovet av kraft ifrån Gud är nödvändigt i den kristnes liv och även i församlingens liv om entropin inte skall ökas. I det hermetiskt tillslutna kristna livet spelar det ingen roll hur man stretar emot om man inte ser till att "lamporna får tillförsel med olja". Att få möta Gud har under väckelsekristendomen varit en erkänd nödvändighet för att kunna leva ett kristet liv. Vi talar om händelser som förändrar människan inifrån. Utan dessa möten med Gud blir kyrkan eller församlingen som sandhögen vars sandkorn slumpmässigt vandrar bort från den ursprungliga planen.

Termodynamikens tredje huvudsats är för övrigt superintressant att tillämpa på mycket annat. Teocide-problemet ser ut som ett skämt med lite ljus från termodynamiken. Frågan är inte hur Gud kan tillåta en ond värld - frågan är hur godhet eller ordning överhuvudtaget kan uppstå. Vi kan dra slutsatsen att allt skulle vara kaos utan Gud. Även efter själva skapelsen så bär Gud upp allt som har med ökad ordning att göra. Vi är fullständigt beroende av att få ny kraft ifrån Gud. Om vi skall kunna utföra någonting positivt i denna värld är vi beroende av ny kraft ifrån Gud.

Därför är Guds ingripanden i historien den värdefullaste pusselbit vi har när vi skall lära känna Gud. Stora tilldragelser som när Gud öppnade Röda havet eller när Jerikos murar rämnade är viktiga ingripanden av Gud. När han låter sin son bli en människa och offrar honom på korset för våra synder blåser det in så mycket Gudsenergi i världen att döda människor uppstod ur sina gravar. Det är dessa Gudsingripanden i historien som Bibeln beskriver. Skriften är till för att vi skall förstå att Gud vill och kan ingripa! Men även för den lilla människan är Guds direkta ingripanden av en avgörande betydelse. Det finns knappast något som är större än att se Guds ingripande i någon människas liv genom att en förvandling av gammal natur kommer till stånd. Möjligtvis när det med full kraft drabbar en själv. Utan dessa ingripanden kommer vi att gå mot en ökad entropi (oordning) och till slut ett fullständigt kaos (helvetet?). De flesta människor teoretiserar inte sådana här saker. Därför kanske detta resonemang kan ge något nytt perspektiv på gamla frågor och svar. Men många människor söker dessa Gudsingripanden. Människor med problem söker dessa förtvivlat (utan att kyrkfolket märker någonting). Andra som har det bättre kanske är mer avvaktande. Men det finns helt klart ett sug efter att på något sätt få delta när Gud gör ingripanden.

Eftersom det ibland (just nu t.ex.) tycks råda brist på Gudsingripanden söks dessa med ljus och lykta. Det är därför många predikanter som utlovar under och tecken kan få folk att vallfärda till sina möten. Jag tycker det är extra allvarligt att kommersialisera människors behov av Gud. Tricks och fejk ersätter riktiga gudomliga förvandlingar av människor.

Men vi kan också se andra spår av denna längtan efter Gudsingripanden. Under väckelserörelsernas framfart vid förra sekelskiftet var det ofta en förvandling från superi och förnedring till en välkammad nykterist som blev resultatet. Detta var gudomliga förvandlingar av människor i misär. Tecknet för att ha blivit förvandlade blev till slut den välkammade nykteristen. Man kunde se på folk om de varit med om ett Gudsingripande. Jag tror att det var så starka vittnesbörd om Gud man kunde se på denna nykterhet att det till slut blev som ett tecken. Den som inte var helnykter hade inte heller mött Gud. Därav den nykterhetsvurm som fortfarande har kvarlevor än i vår tid och får andliga övertoner. Det hänger från början inte ihop med själva alkoholen, det var undret som var viktigt.